ATT VARA LITE VININTRESSERAD UTAN ATT FRAMSTÅ SOM NÅGOT AV EN RÖV.
Kopplingarna mellan att vara lite vinintresserad och att framstå som något av en röv är tyvärr bevisade bortom rimligt tvivel. Vin besitter fyra rövattraherande grundegenskaper: a) Det anses sofistikerat. b) Det kan bli jättedyrt. c) Det är svårt. d) Det är flummigt. Som lite intresserad av vin och allmänt intresserad av att verka märkvärdig kan det inte helt uteslutas att jag framstått som något av en röv vid enstaka tillfällen. Men inte nu längre. Jag tror jag knäckt koden.
Den lite vinintresserades värld är full av osäkerhet och där det finns osäkerhet finns det spänd stämning. Tänk på vin som högstadiet. En bunt nervösa människor som står och småljuger och hoppas att ingen ska avslöja dem. Det viktigaste för att lyckas vara lite vintresserad utan att framstå som något av en röv är att helt skjuta ut sig från det här.
Första steget är att acceptera hur lättlurad du är. Vin handlar till viss del om hur det smakar men än mer om hur man inbillar sig att det smakar. Är man i ett franskt slott och sitter framför brasan en kulen kväll och vinmakaren själv drar fram en dammig flaska från källarens allra innersta, ja då kommer den smaka bättre än om man köpt ett glas av samma vin nånstans vid Fridhemsplan för 39 kronor och fått en keps på köpet. Fenomenet brukar kallas Mallorca-syndromet efter alla som kommer hem från semestern och orerar om ett så fantastiskt vin de druckit, när de i själva verket mest blivit fulla på sin egen semesterlycka. Acceptera Mallorca-syndromet utan skam och stå för att du, precis som alla vi andra lite vinintresserade, är en lättledd men optimistisk dummer som vill ha det lite trevligt. Om du tycker vinet blir godare för att det kostar 700, kommer från en magisk jordplätt eller görs av ett vinhus som rimmar så roligt på kuk, ja då är det så och den glädjen ska ingen komma och trampa på.
Att skrävla om vin minsta lilla är ett supereffektivt sätt att uppfattas som något av en röv. Om du tänkte försöka maskera ditt skrävel med att fejkfråga sommelieren “Är det inte så att just pinot noir bla bla” så kan du sluta hoppas redan nu. Du blir bara röv. Om någon frågar dig något om vin så får du kanske två meningar på dig att smyga in nåt. Mer än så? Röv. Överlag kan det vara tacksamt att agera på vin som läsk. Den som tycker Fanta är gott till fiskpinnar dricker det utan att vare sig vilja skryta om beslutet eller känna sig nervös inför vad alla ska säga om saken.
Att ingen låter sig luras av att du beställer det näst billigaste vinet på krogen istället för det billigaste får väl betraktas som allmänt känt vid det här laget. Men hur det funkar med dyra viner har jag tyvärr ingen aning om. En gång var jag nämligen på restaurang med en rik person som smällde ihop vinlistan och närmast Oh helga natt-vrålade ut över lokalen att “Vi tar det dyraste”. På norska till råga på allt. Jag blev så tagen av ärligheten i utspelet att jag tvingats grubbla i flera år över om det var vidrigt eller beundransvärt. Helt klart är dock att jag betraktade mannen som en mer komplex personlighet efter händelsen.
Ingen gillar att smaka av vinet för det känns dumt. Man vet ju att servitören föraktar en när man sitter där och snurrar och luktar och försöker bära kännarmin, men det är inget att göra åt saken. Lukta, smaka, nicka, gå vidare i livet. Sikta på fyra sekunder.
Nu är kursen slut. Antingen räcker det här för att vara lite vinintresserad utan att framstå som något av en röv eller så framstår jag regelbundet som något av en röv. Men då har jag i alla fall dragit er med mig ner i träsket.
